Vilken bisarr situation jag har hamnat i. Att bli sårad av något någon säger, som inte ens är riktat till mig, utan råkar bara handla ett mycket känsligt ämne, där jag tolkar och tar åt mig. Det går inte att greppa hur urbotat dumt det är att hantera något sådant.

Där sitter jag alltså och gråter över något som inte ens var riktat till eller om mig. Varför måste jag då bli ledsen? För precis som en annan händelse tog jag åt mig. Men om det är såhär jag tänker reagera varje gång det ifrågasätts är det egentligen någon mening med att fortsätta försöka? Vill jag egentligen ge upp? Är det därför jag håller på och fånar mig som jag gör?

Fruktansvärt bisarrt. Nu är jag irriterad istället för ledsen (vilket jag antar är en bra sak). Åh, alla ord jag skulle skriva lät mycket bättre i huvudet när jag stod och diskade nyss. Solen är tillbaka och jag har fått fundera. Ska äta lunch och sen vet jag inte, dra ner på stan kanske. Sen blir det föreläsning; algoritmer och datastrukturer. Oj oj oj, nästan glad.