Inatt hade jag en så otroligt bisarr dröm. Jag var med i ett spel som gick ut på att ta sig in på 12 banor, gå igenom dom och ta sig ut på “andra sidan”. Att helt enkelt klara sig, eftersom reglerna sa att en person skulle då på varje bana och den sista som tog sig igenom en sista banan skulle helt enkelt vinna. Samtidigt som jag spelade spelet (tydligen med min klass från gymnasiet), så var jag fast i en stuga ute på landet med ett annat gäng människor. Där blev vi/de också brutalt mördade, och mördaren eller vem det nu var tvingade mig att få se hur han/hon hade mördat personerna. En släpades ut till havet och drunknades till sist pga.... en Gordon Ramsay? En annan rycktes in i skogen med en krok i ögat.. Till sist så var vi tre personer kvar i stugan och jag antar att det var så många kvar i spelet också. Det var så konstigt, jag tog mig i lugn takt genom banor, undvek små konstiga robotar och varelser OCH den så kallade mördaren! Det var jättesvårt att hitta utgångarna.

Men så vaknade jag, precis i tid när jag skulle ta mig igenom de två-tre sista banorna; finalen. Jaja, det var en läskig dröm. Jag somnade om. Så vet ni vad? Jag kom tillbaka.

Jepp. Nu var det dagen efter att finalen hade varit och jag hade vunnit. Jag mindes ingenting av det (jag vaknade som sagt och missade, men alla andra vägrade tala om för mig hur det hade gått) och nu skulle ett annat gäng spela spelet. Samtidigt skulle vi slåss mot robotarna (antagligen de i spelet) och allt kändes väldig Tengen Toppa Gurren Lagann. Jag slog mot en gigantisk robot som vi inte kunde få fast under det stora metallkonstruerade “grunden”, han spottade eld och hade sig, men jag fick en sån där yxa man har vid nödfall (en sån röd!) och den förstorades precis som jag när vi kom ut och dängde till den typen. Det var ganska coolt men fasligt läskigt. Jag tror vi ville rebellera mot det här mordiska spelet och robotarna gjorde motstånd, samtidigt som ek lagade på att vi människor förstörde skogen och miljön.

Jag minns inga viktiga detaljer utan bara känslorna och den riktigt obehagliga atmosfären. Det var lustigt, när jag följde det andra gänget genom någon bana, och jag kom underfund med att jag bara hade haft tur när jag gått genom den. Såg massor av saker som jag inte tänkt på utan bara gjort. Som att jag slog på enfiende på den exakta platsen som öppnade utgången...

Allt det här får mig bara att inse att jag tittar alldeles för mycket på anime, att The Hunger Games och liknande böcker berör mig mer än vad jag tror, och att jag måste sluta titta på brittiska mordserier. Gosh.