Med risk för att låta på något sätt kliché eller euforisk så har jag haft en underbar och magisk promenad. Det var 16,6 plusgrader ute, fortfarande ljust i horisonten och stjärnorna var på väg fram ur mörkret. Molnen flöt och månen, waaaaaah månen var stor, rund och strålande gul. Inte för att det är månen som lyser utan solen och det reflekteras, men jag vill inte dra upp det här.

Jag tog med Andreas till fältet här i utkanten/bredvid Flogsta och gick längs vägen runt den. Jag fick en alldeles egen månskugga. Det var awesome och jag lekte att jag var en äventyrare. Inte lika coolt som när jag låtsas vara astronaut, men precis lika underhållande.

Fältljud och en fin himmel. Varma nätter. Så det är ungefär det här jag tänkte på när vi promenerade dit och tillbaka. Nu ska jag skära upp kärleksmums. Nu har jag ätit kärleksmums.