Det här med att skriva på engelska är ett slöseri med tid och tålamod. Jag klarar inte av att sitta dubbelt så länge och oroa mig över hur texten blir med stavning, ordval och ”flow”. Det är ingen idé att jag försöker med något som tvingas fram. Fast vem försöker jag lura, om inte mig själv? Är precis lika orolig som för min svenska. Så en del inlägg kommer att bli på svenska och andra inte. Troligen blir de flesta på mitt random språk ;D Hur kommer det sig egentligen att jag är så kluven? Glad, utåtriktad, snäll och social är ord som beskriver mig (sagt av utomstående). Fast hur kommer det sig att jag innerst inne är en bitter, människohatande, paranoida (fast det här sägs av andra det med) och negativ person? Det stämmer inte in alls!
Sen så känns mitt huvud konstigt. Som att två faktorer har smält samman. Går inte att förklara så att andra förstår, men det är som att jag under alla mina år har sett mig själv utanför kroppen och gett order om aktion som en utomstående. Nu är det som att jag blivit instängd i ett mörkt utrymme som koncentrerar sig genom ett synfält? Doesn’t make sense at all. Hanna utan palindrom eller Hannah med palindrom. Ibland skulle jag vilja vara den där lilla tuffa tjejen som grät på lektionerna, var dålig på att ljuga och levde ut sina fantasier som häxa och riddare, pirat i skogen? Hon var jävligt awesome.
Anledningen till att jag skriver, ja funderar, över det här (eller den här situationen jag befinner mig i) beror till stor del av att jag läser en mycket bra manga: 20 Century Boys. Där själva handlingen ligger på det förflutna och karaktärernas barndom. Ompf. Jag tar tillbaka det jag sa; tänker på det här hela tiden, bara lite extra mycket under min läsning. Lustigt egentligen, hur vissa faktorer kan påverka en människa på ett sätt men inte alls för en annan.

Slutsats: Människor är ”lustiga”.