Det hände en så märklig sak på tunnelbanan hem idag. Och vad gjorde jag på tunnelbanan, 23:ish på torsdag natt? Varför stod jag och antecknade på mobilen, att två kvinnor bredvid mig i den överfulla vagnen höll varandra i händerna och kysstes kärleksfullt? Hemresa från Uppsala där jag hade varit på tecon hos Disa. Därför var jag på tunnelbanan.

Men det märkliga var inte att jag noterade de två kvinnorna. När de klev av vid Östermalmstorg hamnade en äldre man, kanske femtio något och en kvinna, ungefär samma ålder, alldeles bredvid mig. Mannen, lått oss kalla honom Hannes, såg allmänt ovårdad ut. Han påminde mig om a-lagarna som sitter utanför biblioteket i Åkersberga centrum. Kvinnan, henne kan vi kalla Karin, stödde sig mot honom under färden. Även de kysstes. Fast det syntes att tungorna var involverade. Hon var välvårdad. Som en affärskvinna. Vi Tekniska Högskolan fick jag sitta ner och paret slog sig ner bredvid. Jag noterade en alkohollukt och försökte komma på källan. Jag misstänkte att det var Hannes. Desto längre färden gick blev Hannes ansikte mer och mer frånvarande. Karin satt mittemot och höll hans hand i ett hårt grepp. Hon var framåtlutad. Det var nästan rörande, hur hårt hon höll i hans grova hand. Jag hade fått intrycket av att ”det här är sann kärlek”. För hur ofta ser jag par i deras ålder så desperat klamra sig fast vid varandra? Nu undrar ni vad som är så märkligt med det. Det märkliga i min betraktelse kommer nu: Vid slutstation, Mörby centrum, ser jag genom fönstret hur de pratar med varandra. Jag hör inget eftersom jag har hörlurar i. Karin kramar om Hannes hand extra hårt, klappar den och reser sig upp för att gå av. Även jag reser mig, suttit kvar in i det sista för att inte bryta deras band genom händerna. Förvånat, nästan chockartat, ser jag hur Karin börjar gå mot dörrarna och Hannes sitter kvar med sitt nu helt borta bland molnen uttryck. Karin går av och ser sig om över axeln, och jag går snabbt förbi henne på perrongen. Doften av alkohol följde mig ända upp i rulltrappan.

Kanske var han en alkis som Karin hjälpt på tunnelbanan. Kanske höll hon hans hand som en trygghet? För honom? För båda två? Jag kan bara dra parallell till min tidigare text där jag önskade att få hålla hand med någon på tunnelbanan. Den tanken dök också upp när jag åkte tunnelbana hem efter ett Uppsalabesök! Kugghjulen sätts alltid igång på tunnelbanan. Borde åka det oftare.

Min storebror och hans flickvän hämtade upp mig i Mörby. Jag förvånades över det faktum att han kanske känner mig bättre än vad jag trodde.
”Ska vi åka förbi ett McDonalds? Är du hungrig?”
”Eh, vadå, är du hungrig eller?”
”Nej, men är du hungrig?”
”Alltså.,,, nä-ää, jag har ätit redan….”
Självklart ljög jag. Av okända anledningar. Min storebror gjorde mig glad och trygg. Det är det enda som räknas.