En av anledningarna till att jag är hos mina föräldrar är för att jag har behövt ta ett blodprov. På ett av de Karolinska labben för att vara mer exakt, och just ett sådant ligger i Åkersberga. För nu när jag fyllt 20 så kan mitt blod testas för en blodsjukdom som min mamma har. Den är inte smittsam på något sätt.

Den heter Hemokromatos. "Hemokromatos är en ärftlig sjukdom, som innebär att man tar upp för mycket järn från födan. Efter många år leder detta till järnöverskott i kroppen."

Förutom att jag inte kan äta för mycket av järnberikad mat (som blodpudding) så kommer jag troligen känna av en ökad trötthet och senare få besvär med mina leder och uppleva stelhet i kroppen. Om jag skulle testa positivt förstås.

Vad händer om jag faktiskt har den? Hur behandlas hemokromatos? Genom blodtappningar. När sjukdomen har "upptäckts" kommer de tappa mig på 300-500 milliliter blod varje eller varannan vecka under en så kallad intensivperiod. Hur lång den är varierar mellan varje person men den vanligaste siffran är mellan 20-30 gånger. När järnöverskottet är borta räcker det med 2-6 tappningar per år för att förhindra att kroppen börjar lagra upp för mycket järn igen. Detta kallas för underhållsbehandlingen och pågår i de flesta fall livet ut.

Så uh.. jag vet inte. Känns inte så himla roligt ifall jag skulle ha den. Särskilt med tanke på hur jag nästan svimmade bara av att ta själva blodprovet. Det är sant! Sköterskan kunde inte ens ta så mycket hon ville för jag blev så snurrig. Vet inte varför jag är så känslig. Inte av att se blod, nej nej, men att blod lämnar min kropp. Inte första gången det händer (ni minns min svimning in i väggen? hm?). Kan erkänna att tanken på att jag kanske har hemokromatos känns läskigt.

Tänkte att jag skulle dela med mig av det här så det inte kommer som en chock. Eller något. Bör nämnas dessutom att jag alltid vetat om att det skulle komma en dag där jag skulle testas för "sjukdomen mamma har". Inte som att hon släppte en bomb :'3